Glaskupan av Sylvia Plath är enligt mig en generationsroman som trots att den kom ut 1963 och utspelar sig 1953 fortfarande känns aktuell och viktig. Den behandlar psykisk ohälsa ur ett jag-perspektiv som jag tror att många unga kan känna igen sig i. Den handlar även om en ung kvinna som vägrar att leva inom ramen för vad som är accepterat i samhället hon lever i. Boken är i stora drag baserad på författarens egna erfarenheter från när hon var 19 och insjuknade i en djup depression. Sylvia Plath tog livet av sig vid 30 års ålder, samma år som hennes första och sista roman Glaskupan publicerades. 1979 filmatiserades boken under samma titel som på engelska lyder the Bell Jar.
 
Esther Greenwood är 19 år när hon vinner en resa till New York och där en sommarpraktik på en tidning. Esther älskar att skriva, men jobbet på tidningen blir inte vad hon förväntat sig. Hon känner sig ensam och bortkommen i New York och hon mår sämre och sämre. Hon återvänder till sin hemstad som en vilsen själ och allt är nattsvart. Till slut läggs hon in på ett mentalsjukhus, där hon kommer att börja resan mot friskhet och ett riktigt liv. Trots bokens tunga ämne inger den en känsla av hopp, dock lämnar författarens eget öde en bitterljuv eftersmak som genomsyrar hela boken. Men även det är väl lite av bokens storhet.
 
(Det här är ett gästinlägg skrivet av Emma, syster till en av oss som vanligtvis skriver här. Tack!)
 
 
Bildkälla: 1 (Snygg utgåva av Glaskupan som finns på Adlibris för 51 kr) & 2 (Sylvia Plath herself, 1957).
Boktips,

Liknande inlägg

Kommentera

Publiceras ej